BLOGG C: NÄR BLIR JOURNALISTIK FIKTION?

Vid avgrunden av Gitta Sereny

Det var en gripande bok att läsa, den hade en intressant vinkling som författaren beskriver i inledningen där hon förklarar syftet med och bakgrunden till att hon skrivit boken. Hon förklarar att hon under sitt arbete inom FN som barnkurator i sydtyska flyktingläger började fundera över ”de psykologiska särdragen hos de människor som direkt hade kontrollerat barnens liv.” Gitta Sereny ville forska på dessa personers personlighet, deras barndom, bakgrund och motivation. Hon ansåg att det, bland all befintlig forskning, saknades en dimension av förståelse för handlingssätt, känslor och reaktioner. Franz Stangl heter personen som är Gitta Serenys intervju/undersökningsperson i den här boken. Han dömdes till livstids fängelse som medansvarig till mordet på 900 000 människor i Treblinka. Hon förklarar hur hon ansåg Stangl lämplig för sitt projekt på följande sätt: ”han, i jämförelse med de andra jag hade sett under rättegångarna, verkade vara mindre primitiv, mer öppen, seriös och sorgsen: han var den ende med en sådan skrämmande historia som över huvud taget visade tecken på att ha ett samvete.”

Hur boken är skriven

Boken känns journalistisk och dokumenterande tack vare det sätt författaren använder årtal, namn, yrkstitlar, platser etc. Det radas upp ganska mycket fakta kring händelser och personer och deras relationer vilket gör att det stundvis upplevs som ganska rörigt och jag fick gå tillbaks både en och två gånger för att läsa om vissa stycken för att reda ut vad det egentligen var som sas. Till exempel: ”Och den före detta SS-mannen Franz Suchomel, som arbetade under Stangl i Treblinka och som nu, efter fyra år i fängelse, bor i Sydtyskland sa:...”

Författaren verkar vara noga med att vad hon återger är korrekt, hon berättar ju en specifik persons berättelse mestadels utifrån hans egna ord, men hon visar också på att hon gjort ett bra grundarbete och research både före, under och efter intervjun med Stangl och övriga personer. I förordet redovisar hon hur hon har gått tillväga för att få fram fakta och information. Efter sina intervjuer med Stangl ägnade hon arton månader åt att gå igenom arkivmaterial och söka upp personer som kunde bekräfta eller avfärda Stangls berättelse. I den löpande texten beskriver hon förarbeten som hon gjort inför vissa intervjuer, att hon läst på. I fotnötter lägger hon in kommentarer där hon förklarar till exempel om det är något påstående, någon händelse, som hon inte lyckats bekräfta från andra källor vilket ger ett väldigt trovärdigt intryck att det som faktiskt står stämmer och finns det tveksamheter så får läsaren veta det. En fotnot förklarar till exempel: ”Jag har inte kunnat få detta påstående bekräftat.”

Författaren blandar ett skönlitterärt beskrivande sätt att skriva med informerande fakta. Hon skriver i jag-form så läsaren får hela tiden följa med och känna sig närvarande på de olika platserna hon befinner sig och vid intervjuerna med de olika personerna hon träffar. Denna närvarokänsla förstärks av författarens sätt att beskriva personerna och platserna. Exempelvis: ”Jag träffade Albert Hartl i den lilla staden vid Bodensjön där han undervisar i konsthistoria på en flickskola och bor tillsammans med sin fru, också hon lärare, i en charmig våning som är full av modern konst och antikt porslin.”

Litterär journalistik

Jag skulle placera Vid avgrunden som litterär journalistik då den har en tydlig forskande, journalistisk grund och prägling boken igenom. Sedan skriver hon på ett litterärt sätt som gör att den blir mer intressant och lättare att läsa än om den varit formad som en stel, faktarabblande artikel. Författarens syfte är även att utforska och gräva i Franz Stangls bakgrund, hans val och inställningar i avgörande frågor när det kommer till hur han hamnade i den position han gjorde och hur han som människa kunde genomföra de hemskheter han gjorde. Syftet är alltså inte att presentera en redovisning över årtal, händelser, personer utan här handlar det om att undersöka känslomässiga och psykologiska nivåer hos en specifik individ vilket kräver en annan form av berättarteknik. 

I referatet från Gömda-debatten står det att Ann-Marie Skarp alltid betraktat Liza Marklunds böcker som romaner och att det därför är ointressant hur hög sanningshalten är i dem. Och jag tror att det är en viktig aspekt i den här diskussionen, om det är en roman-författare som enbart baserat en i övrigt fiktiv berättelsen på en sann händelse eller om det är tänkt att vara en dokumenterande bok med sanningsenliga fakta. En välkänd skönlitterär författare har ju sin etablerade genre vilken denne är känd för och vill han/hon då skriva en dokumentär bok tror jag att det kan krävas lite mer för att fastställa äktheten i berättelsen eller hur jag ska uttrycka det, det måste framgå tydligt att den här boken inte ligger inom författarens vanliga genre.

New Journalism

Jag fastnar för beskrivningen av New journalism: ”Reportagen byggde på redigen research och outtröttligt fotarbete, precis som god journalistik alltid har gjort. Skillnaden låg i hur man använde sitt material och slutligen skrev sin artikel.” Jag tycker precis som  Jan Gradvall att new journalism  känns aktuell fortfarande idag trots att det var flera årtionden som uttrycket myntades. Jag finner också Gradvalls resonemang kring objektivitet intressant och relevant. När det kommer till att skildra händelser som människor är del av finns det alltid olika synvinklar, och egentligen därför också flera sanningar. Så länge det framgår vems ”sanning” som presenteras kan ingen säga att det är påhittat.

Jag tycker inte att ett reportage är fastställt till att vara akademiskt skrivet med spalter av statistik och fakta. Det finns så många olika typer av reportage och därför är det bra att det finns olika berättartekniker så skribenten kan välja den mest lämpliga beroende på vad han/hon vill förmedla, vilka känslor och tankar hos läsaren han/hon vill beröra. Jag ser det som en stor fördel att författaren kan få en större frihet att uttrycka sig, vilket absolut inte behöver betyda en kompromiss gällande sanningen i det som berättas.

BLOGG: B - Etik i medierna

Spontant känner jag efter att ha läst spelreglerna och lyssnat på radioprogrammet och deltagande personers åsikter där, att jag skulle ha valt att inte publicera informationen om gärningsmannens religiösa bakgrund. Jag tänker att det räcker med att skriva något i stil med att polisen inte utesluter hatbrott även om inget i dagsläget pekar på det. Jag resonerar så att om det vore ett hatbrott kan det vara det oavsett vilken religion gärningsmannen tillhör. Visar det sig att det beror på gärningsmannens tro kan man publicera det då man faktiskt har den vetskapen. Jag anser att det är bättre att inte gå ut med sådan information, även om det är ett troligt motiv, om det inte kan bekräftas. Då hamnar man lätt i en spekulation vilket inte borde vara att föredra för ett seriöst nyhetsmedia.

Enligt publicitetsreglerna inom spelreglerna för press, radio och tv står också att media inte ska framhäva berörda personers etniska bakgrund eller religiös åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande. Just i detta fall kan jag tycka att det kanske inte helt och hållet saknar betydelse i sammanhanget, men det är ju som sagt inte bekräftat att den religiösa åskådningen har med brottet att göra så punkten om att undvika publicering om det kan vara missaktande borde gå före. 

Jag kan tycka att Jan Helins resonemang är rimligt när han säger (ca 12 min in i programmet) att de på Aftonbladet bara talar klarspråk om att gärningsmannen är djupt troende och aktiv i en religiös församling, men poängterar att de samtidigt är noga med att slå fast att det enligt polisen inte finns någon synlig koppling mellan detta och brottet. Jag tycker han argumenterar bra för Aftonbladets beslut att publicera den information de gjorde, även om jag själv är mer inne på Sydsvenska dagbladets spår att inte gå ut med mer information än verkligen nödvändigt. Nyhetschef Jonas Nyrén på Sydsvenska dagbladet förklarar att de grundade sina beslut, att inte gå ut med informationen om gärningsmannens religiösa tro, på att åklagaren sagt till dem att avfärda hatbrottsidén och han sa även att fallet handlade om mer vardagliga saker än så. De såg det då som naturligt att inte välja den vinkel då det uppenbarligen inte var relevant för brottet.

Jag förstår att det kan finnas ett intresse hos läsarna att ta del av den religiösa vinklingen när det gäller det här brottet men jag anser inte att det finns ett tydligt allmänintresse då informationen i det läget är för osäker, och till och med avfärdas av åklagaren som menar att det är andra saker som ligger bakom. Då kan jag tycka att det endast skapar onödiga spekulationer som saknar tillförlitlig grund. Sådana spekulationer leder lätt till starka känslor och åsikter och det är onödigt att ogrundat hinta om en skuldbeläggning på gärningsmannens religion som senare kanske visar sig vara felaktig. Då är tyvärr skadan redan skedd bland dem som läst in och håller fast vid att det är religiösa orsaker bakom brottet.

Min slutsats är alltså att jag skulle ha publicerat vad jag anser är relevant information för det aktuella brottet, och dit hör inte gärningsmannens religiösa åskådning i det skede radioprogrammet gjordes. Skulle det senare framkomma annan fakta så tar man det då. Det är lättare att lägga till information efterhand det dyker upp än att ångra vad man redan gått ut med.

BLOGG: A - NYHETSVÄRDERING

FÖRSTA NYHETEN

Länk till nyheten (hämtat: 2014-02-13)

Nyheten handlar om en ung kvinna som anmälde sin föredetta sambo för att han var våldsam och hotade henne. Fokus ligger på att hon är besviken på rättsväsendet då hon anser att de inte gjorde tillräckligt innan förundersökningen av hennes fall lades ned. Hon berättar att hon hade tre vittnen som polisen inte förhörde. Också fokus på hur kvinnan beskriver mannen, vissa specifika händelser som hon utsattes för tas upp.

Det här ligger vid tidpunkten jag letar nyheter under ”toppnyheter” på Sundsvalls Tidnings webbplats, st.nu. Rubriken lyder Ung kvinna: ”Polisen hörde inte ens mina vittnen”.
Redan vid rubriken tas viktiga kriterier utifrån VINKEL-formeln (Häger, 2009 s. 93) upp som gör att detta blir en nyhet:

1.  Det handlar om en människa vilket gör att det blir lättbegripligt och identifierbart (Häger s.90)
2. Bilden brevid rubriken är en illustrerad ”standardbild” som ger intryck av att kvinnan är anonym, polisen är inblandad och ordet ”vittnen” används vilket tyder på att kvinnan har utsatts för ett brott vilket ger ett nyhetsvärde (Häger s.84)
3. Det handlar om en kvinna som bor i Sundsvall och har därför en geografisk närhet som intresserar Sundsvalls Tidnings läsare (Häger s. 86)
4. I rubriken används ett citat vilket uppfyller punkten Tillspetsning i listan över tekniker man kan använda för att vinkla en nyhet (Häger s. 113). Den är kort, tydlig och dessutom intresseväckande.

I övrigt tar artikeln upp en konflikt, eller till och med två, som väcker känslor och fångar uppmärksamhet (Häger s. 113); den mellan kvinnan och hennes dåvarande partner, och den mellan kvinnan och rättsväsendet. Fokus i just denna artikel ligger dock på konflikten mellan kvinnan och rättsväsendet. Den andra konflikten är mer en grundberättelse som ger sammanhang och men även den skapar intresse och engagemang från läsaren. Som Häger (s. 85) tar upp vill vi ha nyheter om kriminalitet. Eftersom det är kvinnans egen berättelse som berättas och artikeln till stor del består av citat skapas en närhet och engagemang (Häger s. 113-114). Den här nyheten har stor personifiering (Häger s.114) med kvinnan i fokus, läsaren får veta saker om henne men även om mannen som hon anmäld eftersom hon berättar om hans personlighet och vad han utsatt henne för. Trots att personerna som nämns i artikeln är anonyma får vi genom vad hon berättar en kort insyn i deras liv, och som Häger (s. 114) skriver är det få saker som intresserar oss så mycket som andra människor.

ANDRA NYHETEN

Länk till nyheten (hämtat 2014-02-13 kl: 20:25)

Den här nyheten är i skrivandets stund alldeles ny, vilket tydligt indikeras med ”Just nu” i röda bokstäver på Expressens förstasida. Den handlar om att en person blivit påkörd på ett övergångsställe i Stockholm och fördes till sjukhus där han avled.

Rubriken på förstasidan: ”Just nu: Man död i olycka i Stockholm”. Rubriken inne på själva artikeln: ”Man omkom – påkörd i centrala Stockholm”.

Båda rubrikerna tar upp att en person är inblandad vilket väcker intresse och skapar identifierbarhet (Häger s. 90), och även plats och händelse(i första ”död i olycka”, andra ”omkom - påkörd”). Platsen skapar för Stockholmsbor en tydlig geografisk närhet. Men nyheten är publicerad i en rikstäckande kvällstidning och den skapar troligen också närhet för övriga i landet på så sätt att det är i Sverige, och dessutom i huvudstaden som vi trots allt ofta läser om i olika sammanhang och de flesta, oavsett var i Sverige vi bor, har en relation till (Häger s. 86).

Nyheten är kort men tar upp de flesta väsentliga delarna som intresserar oss läsare; var, hur, vem och konsekvenserna av händelsen. Mannen som blev påkörd avled, vilket ger nyheten ett väldigt högt nyhetsvärde då döda personer lockar läsare (Häger s. 80-81). Att händelsen hände nyligen ökar även det nyhetsvärdet, som Häger (s. 86) skriver: ”desto färskare, desto bättre”. Han förklarar att om det inte finns något nytt att tillföra blir en het nyhet snabbt ointressant. I just denna nyhet är det fortfarande i skrivandets stund oklart varför personen blev påkörd, gick han mot röd gubbe? Var det något fel på bilen? Polisen uppger enligt texten att det var blött och dålig sikt, kan bilföraren inte sett personen på vägen och inte hunnit bromsa? Detta är den information som kan tillföra något nytt till den här nyheten. Men så länge det inte visar sig att det var ett mord, att bilföraren medvetet körde på den här personen, så är troligen den informationen inte tillräckligt sensationell eller oväntad (Häger s.84) för att ge nyheten en förstaplats på Expressens webbplats igen. 

/Sofie Liljeborg

Ett första inlägg

Hej kurskamrater!

Tänkte skriva en kort liten presentation som ett första inlägg bara för att starta upp bloggen här.

Jag heter Sofie, kommer från Sundsvall men flyttade ner till Karlstad 2009 för att plugga. Då började jag studera vid lärarprogrammet, men bytte helt inriktning efter två år och läser nu min sista termin på programmet Webb och multimedia. Så just nu läser jag den här journalistikkursen och en kurs som heter Text och bild. Jag valde in dessa kurser i mitt program för att jag är intresserad av språk, ord, foto, bilder och kreativitet överlag. Då jag vill arbeta med webben, som webbredaktör eller liknande, så anser jag också att det är bra att vara kreativ och ha kunskaper inom både form, färg och såklart texter och dess uppbyggnader.
Journalistik valde jag just för att jag tycker om att skriva och har "alltid" gjort, men väldigt fritt utan någon direkt tanke på genre, regler osv. Så jag tänker att det kan vara bra att lära sig hur man skriver korrekt för olika texter och sammanhang, så att jag faktiskt har den grunden med mig när jag väl kommer ut på arbetsmarknaden då det kanske inte alltid räcker med att "jag tycker om att skriva".
Det var lite om mig och varför jag läser den här kursen, och jag ser fram emot att få se lite av er andras arbeten också =)


/Sofie Liljeborg