Vid avgrunden av Gitta Sereny
Det var en gripande bok att läsa, den hade en intressant
vinkling som författaren beskriver i inledningen där hon förklarar syftet med och
bakgrunden till att hon skrivit boken. Hon förklarar att hon under sitt arbete
inom FN som barnkurator i sydtyska flyktingläger började fundera över ”de
psykologiska särdragen hos de människor som direkt hade kontrollerat barnens
liv.” Gitta Sereny ville forska på dessa personers personlighet, deras barndom,
bakgrund och motivation. Hon ansåg att det, bland all befintlig forskning,
saknades en dimension av förståelse för handlingssätt, känslor och reaktioner. Franz
Stangl heter personen som är Gitta Serenys intervju/undersökningsperson i den
här boken. Han dömdes till livstids fängelse som medansvarig till mordet på
900 000 människor i Treblinka. Hon förklarar hur hon ansåg Stangl lämplig
för sitt projekt på följande sätt: ”han, i jämförelse med de andra jag hade
sett under rättegångarna, verkade vara mindre primitiv, mer öppen, seriös och
sorgsen: han var den ende med en sådan skrämmande historia som över huvud taget
visade tecken på att ha ett samvete.”
Hur boken är skriven
Boken känns journalistisk och dokumenterande tack vare det
sätt författaren använder årtal, namn, yrkstitlar, platser etc. Det radas upp
ganska mycket fakta kring händelser och personer och deras relationer vilket
gör att det stundvis upplevs som ganska rörigt och jag fick gå tillbaks både en
och två gånger för att läsa om vissa stycken för att reda ut vad det egentligen
var som sas. Till exempel: ”Och den före detta SS-mannen Franz Suchomel, som
arbetade under Stangl i Treblinka och som nu, efter fyra år i fängelse, bor i Sydtyskland
sa:...”
Författaren verkar vara noga med att vad hon återger är
korrekt, hon berättar ju en specifik persons berättelse mestadels utifrån hans
egna ord, men hon visar också på att hon gjort ett bra grundarbete och research
både före, under och efter intervjun med Stangl och övriga personer. I förordet
redovisar hon hur hon har gått tillväga för att få fram fakta och information.
Efter sina intervjuer med Stangl ägnade hon arton månader åt att gå igenom
arkivmaterial och söka upp personer som kunde bekräfta eller avfärda Stangls
berättelse. I den löpande texten beskriver hon förarbeten som hon gjort inför
vissa intervjuer, att hon läst på. I fotnötter lägger hon in kommentarer där
hon förklarar till exempel om det är något påstående, någon händelse, som hon
inte lyckats bekräfta från andra källor vilket ger ett väldigt trovärdigt
intryck att det som faktiskt står stämmer och finns det tveksamheter så får
läsaren veta det. En fotnot förklarar till exempel: ”Jag har inte kunnat få
detta påstående bekräftat.”
Författaren blandar ett skönlitterärt beskrivande sätt att
skriva med informerande fakta. Hon skriver i jag-form så läsaren får hela tiden
följa med och känna sig närvarande på de olika platserna hon befinner sig och
vid intervjuerna med de olika personerna hon träffar. Denna närvarokänsla
förstärks av författarens sätt att beskriva personerna och platserna.
Exempelvis: ”Jag träffade Albert Hartl i den lilla staden vid Bodensjön där han
undervisar i konsthistoria på en flickskola och bor tillsammans med sin fru,
också hon lärare, i en charmig våning som är full av modern konst och antikt
porslin.”
Litterär journalistik
Jag skulle placera Vid avgrunden som litterär journalistik då
den har en tydlig forskande, journalistisk grund och prägling boken igenom.
Sedan skriver hon på ett litterärt sätt som gör att den blir mer intressant och
lättare att läsa än om den varit formad som en stel, faktarabblande artikel.
Författarens syfte är även att utforska och gräva i Franz Stangls bakgrund,
hans val och inställningar i avgörande frågor när det kommer till hur han
hamnade i den position han gjorde och hur han som människa kunde genomföra de
hemskheter han gjorde. Syftet är alltså inte att presentera en redovisning över
årtal, händelser, personer utan här handlar det om att undersöka känslomässiga
och psykologiska nivåer hos en specifik individ vilket kräver en annan form av
berättarteknik.
I referatet från Gömda-debatten står det att Ann-Marie Skarp
alltid betraktat Liza Marklunds böcker som romaner och att det därför är ointressant
hur hög sanningshalten är i dem. Och jag tror att det är en viktig aspekt i den
här diskussionen, om det är en roman-författare som enbart baserat en i övrigt
fiktiv berättelsen på en sann händelse eller om det är tänkt att vara en
dokumenterande bok med sanningsenliga fakta. En välkänd skönlitterär författare
har ju sin etablerade genre vilken denne är känd för och vill han/hon då skriva
en dokumentär bok tror jag att det kan krävas lite mer för att fastställa
äktheten i berättelsen eller hur jag ska uttrycka det, det måste framgå tydligt
att den här boken inte ligger inom författarens vanliga genre.
New Journalism
Jag fastnar för beskrivningen av New journalism: ”Reportagen
byggde på redigen research och outtröttligt fotarbete, precis som god journalistik
alltid har gjort. Skillnaden låg i hur man använde sitt material och slutligen
skrev sin artikel.” Jag tycker precis som
Jan Gradvall att new journalism
känns aktuell fortfarande idag trots att det var flera årtionden som
uttrycket myntades. Jag finner också Gradvalls resonemang kring objektivitet
intressant och relevant. När det kommer till att skildra händelser som
människor är del av finns det alltid olika synvinklar, och egentligen därför
också flera sanningar. Så länge det framgår vems ”sanning” som presenteras kan
ingen säga att det är påhittat.
Jag tycker inte att ett reportage är fastställt till att vara
akademiskt skrivet med spalter av statistik och fakta. Det finns så många olika
typer av reportage och därför är det bra att det finns olika berättartekniker så
skribenten kan välja den mest lämpliga beroende på vad han/hon vill förmedla,
vilka känslor och tankar hos läsaren han/hon vill beröra. Jag ser det som en
stor fördel att författaren kan få en större frihet att uttrycka sig, vilket absolut
inte behöver betyda en kompromiss gällande sanningen i det som berättas.
