BLOGG C: NÄR BLIR JOURNALISTIK FIKTION?

Vid avgrunden av Gitta Sereny

Det var en gripande bok att läsa, den hade en intressant vinkling som författaren beskriver i inledningen där hon förklarar syftet med och bakgrunden till att hon skrivit boken. Hon förklarar att hon under sitt arbete inom FN som barnkurator i sydtyska flyktingläger började fundera över ”de psykologiska särdragen hos de människor som direkt hade kontrollerat barnens liv.” Gitta Sereny ville forska på dessa personers personlighet, deras barndom, bakgrund och motivation. Hon ansåg att det, bland all befintlig forskning, saknades en dimension av förståelse för handlingssätt, känslor och reaktioner. Franz Stangl heter personen som är Gitta Serenys intervju/undersökningsperson i den här boken. Han dömdes till livstids fängelse som medansvarig till mordet på 900 000 människor i Treblinka. Hon förklarar hur hon ansåg Stangl lämplig för sitt projekt på följande sätt: ”han, i jämförelse med de andra jag hade sett under rättegångarna, verkade vara mindre primitiv, mer öppen, seriös och sorgsen: han var den ende med en sådan skrämmande historia som över huvud taget visade tecken på att ha ett samvete.”

Hur boken är skriven

Boken känns journalistisk och dokumenterande tack vare det sätt författaren använder årtal, namn, yrkstitlar, platser etc. Det radas upp ganska mycket fakta kring händelser och personer och deras relationer vilket gör att det stundvis upplevs som ganska rörigt och jag fick gå tillbaks både en och två gånger för att läsa om vissa stycken för att reda ut vad det egentligen var som sas. Till exempel: ”Och den före detta SS-mannen Franz Suchomel, som arbetade under Stangl i Treblinka och som nu, efter fyra år i fängelse, bor i Sydtyskland sa:...”

Författaren verkar vara noga med att vad hon återger är korrekt, hon berättar ju en specifik persons berättelse mestadels utifrån hans egna ord, men hon visar också på att hon gjort ett bra grundarbete och research både före, under och efter intervjun med Stangl och övriga personer. I förordet redovisar hon hur hon har gått tillväga för att få fram fakta och information. Efter sina intervjuer med Stangl ägnade hon arton månader åt att gå igenom arkivmaterial och söka upp personer som kunde bekräfta eller avfärda Stangls berättelse. I den löpande texten beskriver hon förarbeten som hon gjort inför vissa intervjuer, att hon läst på. I fotnötter lägger hon in kommentarer där hon förklarar till exempel om det är något påstående, någon händelse, som hon inte lyckats bekräfta från andra källor vilket ger ett väldigt trovärdigt intryck att det som faktiskt står stämmer och finns det tveksamheter så får läsaren veta det. En fotnot förklarar till exempel: ”Jag har inte kunnat få detta påstående bekräftat.”

Författaren blandar ett skönlitterärt beskrivande sätt att skriva med informerande fakta. Hon skriver i jag-form så läsaren får hela tiden följa med och känna sig närvarande på de olika platserna hon befinner sig och vid intervjuerna med de olika personerna hon träffar. Denna närvarokänsla förstärks av författarens sätt att beskriva personerna och platserna. Exempelvis: ”Jag träffade Albert Hartl i den lilla staden vid Bodensjön där han undervisar i konsthistoria på en flickskola och bor tillsammans med sin fru, också hon lärare, i en charmig våning som är full av modern konst och antikt porslin.”

Litterär journalistik

Jag skulle placera Vid avgrunden som litterär journalistik då den har en tydlig forskande, journalistisk grund och prägling boken igenom. Sedan skriver hon på ett litterärt sätt som gör att den blir mer intressant och lättare att läsa än om den varit formad som en stel, faktarabblande artikel. Författarens syfte är även att utforska och gräva i Franz Stangls bakgrund, hans val och inställningar i avgörande frågor när det kommer till hur han hamnade i den position han gjorde och hur han som människa kunde genomföra de hemskheter han gjorde. Syftet är alltså inte att presentera en redovisning över årtal, händelser, personer utan här handlar det om att undersöka känslomässiga och psykologiska nivåer hos en specifik individ vilket kräver en annan form av berättarteknik. 

I referatet från Gömda-debatten står det att Ann-Marie Skarp alltid betraktat Liza Marklunds böcker som romaner och att det därför är ointressant hur hög sanningshalten är i dem. Och jag tror att det är en viktig aspekt i den här diskussionen, om det är en roman-författare som enbart baserat en i övrigt fiktiv berättelsen på en sann händelse eller om det är tänkt att vara en dokumenterande bok med sanningsenliga fakta. En välkänd skönlitterär författare har ju sin etablerade genre vilken denne är känd för och vill han/hon då skriva en dokumentär bok tror jag att det kan krävas lite mer för att fastställa äktheten i berättelsen eller hur jag ska uttrycka det, det måste framgå tydligt att den här boken inte ligger inom författarens vanliga genre.

New Journalism

Jag fastnar för beskrivningen av New journalism: ”Reportagen byggde på redigen research och outtröttligt fotarbete, precis som god journalistik alltid har gjort. Skillnaden låg i hur man använde sitt material och slutligen skrev sin artikel.” Jag tycker precis som  Jan Gradvall att new journalism  känns aktuell fortfarande idag trots att det var flera årtionden som uttrycket myntades. Jag finner också Gradvalls resonemang kring objektivitet intressant och relevant. När det kommer till att skildra händelser som människor är del av finns det alltid olika synvinklar, och egentligen därför också flera sanningar. Så länge det framgår vems ”sanning” som presenteras kan ingen säga att det är påhittat.

Jag tycker inte att ett reportage är fastställt till att vara akademiskt skrivet med spalter av statistik och fakta. Det finns så många olika typer av reportage och därför är det bra att det finns olika berättartekniker så skribenten kan välja den mest lämpliga beroende på vad han/hon vill förmedla, vilka känslor och tankar hos läsaren han/hon vill beröra. Jag ser det som en stor fördel att författaren kan få en större frihet att uttrycka sig, vilket absolut inte behöver betyda en kompromiss gällande sanningen i det som berättas.